PEVA del 2
För att göra en lång historia lite mer greppbar så började det med att vi träffade på några engagerade sjukgymnaster på Huddinge sjukhus inför dotterns operation nummer 2 i 5-6 årsåldern. Vi skulle träna upp nervbanor, rörlighet och muskler så gott det gick innan operationen för att ha bättre förutsättningar efteråt. Hur standard den förberedelsen var känner jag inte till, om inte – se till och introducera den, för den var framgångsrik! Det var här som jag i glatt samspråk startade min egen del två i förbättringsarbetet av mina gångfunktioner. Fokus var i huvudsak: Öka rörlighet, stretcha korta senor, öka styrka och muskelfunktion i fot och underben.
Jag fick för första gången förståelse för att jag kan göra något åt mina begränsningar, de som jag tidigare bara stretat på med. Att streta på i mitt fall har inneburit en hel del smärta, att fötterna inte varit så uthålliga, att det varit svårt med balans och teknik ibland – tex vid skid- och skridskoåkning. Men jag har aldrig gett upp.
Jag har t ex ridit mycket och det handlar då mycket om att kunna använda skänklarna=rörliga, starka fötter, fotleder och underben – oj så många gånger jag under ridlektioner fått höra att jag ska trampa ner hälarna. När jag var mindre tyckte jag att jag gjorde ju det, vilket jag ju gjorde men hur skulle ridläraren kunna veta det! I mer uppväxt ålder har jag alltid börjat med att berätta detta vilket är en bra strategi. Ridning är en utmärkt sport där förvisso skänklarna är bra att ha, men det går fantastiskt bra att både kommunicera med hästen och på hästryggen träna fötterna i synnerhet, men också övriga kroppen, såväl styrkemässigt som balansmässigt.
Skridskoåkning var ett elände och är så fortfarande. Dels att känna sig kass i skolan där det åktes en hel del skridskor och dels att skridskor i allmänhet inte alls passar på mina fötter. (Det verkar de inte göra på så många andra heller för den delen, de flesta tycks få ont i fötterna av dem så hur de är utformade kan jag fundera över.) Skridskobiten har jag nästan lämnat därhän, det händer att jag försöker mig på långfärdskridskoåkning, men det är svårt för mig. Det krävs både mycket styrka och balans i fötter och underben och smärtan blir nästan oöverstiglig av utmattning och anspänning så det är inte kul helt enkelt…
Skidåkning däremot, där har jag en chans. Med bra pjäxor, bra support från formgjutna sulor och glädjen att vara ute i naturen och när det handlar om utförsåkning farten så är skidåkning mitt bästa träningssätt. Trist att det inte är så snörikt på mina breddgrader… För att lösa detta har jag alldeles nyligen köpt ett par rullskidor för att kunna vara i bättre skidform när det väl är dags för skidåkning.
Formgjutna slalompjäxor var lösningen för mig efter många år med skidåkning med ”ont-i-fötterna”. Det kan fortfarande bli ont i fötterna men investeringen gav enorm skillnad och per åk så var det inte dyrt – pjäxorna hänger ännu med efter närmare 20 år! Här vill jag verkligen slå på trumman för den hjälp som man faktiskt kan få med skor, sulor och inte minst hur man kan tänka för att underlätta för sig. Det var faktiskt butiken ”Pjäx-o-löp” i Stockholm som frågade mig om jag inte hade någon ortopedteknisk hjälp och jag fattade inget – vad för hjälp?
Vid det läget kontaktade jag Norrbacka-Karolinska som hade haft hand om mina fötter när jag var barn och frågade och jovisst. Remiss till OT-center och kontakt med en proffesion som öppnade en helt ny värld för mig. Lästade skor, formgjutna sulor och bra diskussionspartner. Det hade ju varit fint att veta lite tidigare… Sedan dess har jag var 3:e el 5:e år fått se till att jag kommer till en ortopedspecialist som kan bekräfta att jag fortfarande har kvar mina klumpfötterJ och skrivit en ny remiss för skoanpassning. Dessa anpassningar har varit HELT avgörande för min hälsa!