PEVA del 1
Funktionsuppsättningar och funktionsnedsättningen PEVA.
Bloggnamnet ”funktionsuppsättningar” är en ordlek i min anda, att se det positiva i verkligheten. Alla har vi en uppsättning funktioner som vi har att förvalta till det bästa! I vissa fall är det lätt, andra dagar är det svårare. Såhär långt i bloggen har jag nästan bara visat på positiva tankar och händelser. Så är det givetvis inte alltid. Det går i perioder både hur tankarna mår och hur själva fysiken funkar.
Nu är det dags för ett inlägg om min funktionsnedsättning. En del av min tanke med bloggen är att dela kunskaper om klumpfot/PEVA och vad jag som levt med mina fina fötter en god bit i mitt liv nu har erfarit. MEN det allra viktigaste till alla med barn som har eller själva har diagnosen: Se möjligheterna och inte begränsningarna!
Jag kan bara konstatera att jag har fötts i en bra del av världen, i en bra tid där hjälp kunnat ges. Jag har nog också en tillgång i min egna positiva anda och möjlighetsseende. Jag har också haft fantastiska föräldrar som aldrig förmedlat mina fötter som ett bekymmer eller drabbats av elaka, oförstående kamrater i skolan.
Den ortopedtekniska utvecklingen har naturligtvis gått framåt, material utvecklats, operationsmetoder förfinats men på det stora hela har såvitt jag förstår behandlingen som jag fick inte förändrats mycket. Jag har utöver mina egna erfarenheter haft en möjlighet till uppföljning då jag har en dotter som har en klumpfot, till skillnad från mig som har två. Det har gett mig möjlighet att lära mig mer om mig själv och mina fötter och dotterns fot på resan då vi supportat henne. Hela den medicinska biten av detta lämnar jag till proffsen, men jag har en hel del att dela som låt säga ”brukare” eller ”användare”.
Vad som inte tycks ha skett är någon särskild utveckling på efterbehandlingsbiten, den bortom operation och skenor. Den biten som vi ska ta hand om själv och som vi KAN påverka så mycket, bara vi får veta det, bara vi får veta vad vi kan göra och hur vi kan tänka. Jag kommer att portionera ut fakta och tankar i ämnet, sida vid sida av den fina utveckling av mina fötter som jag sett – hör nu: de senaste 15 åren! Alltså: Jag gipsades, opererades flera gånger, besökte ortopedspecialister och låg på sjukhus flera gånger före 7 års ålder. Skenor, specialskor och avlastande skolskjuts(!). Sedan hände ingenting, ingenting och ingenting. Jag stretade väl på, blev som det sas ”lätt trött i fötterna”, hade svårt att hitta skor, sprang inte så fort – men funderade verkligen inte på om det begränsade mig, jag har alltid varit jag!
Tills jag födde mitt första barn för dryga 17 år sedan och mitt i lyckoruset konstaterade tillsammans med far och barnmorskan att hon har en klumpfot. Jag minns det som igår: ja, ja, har det gått så bra för mig så kommer ordnar vi detta även för henne och där lämnade jag det för tillfället. Det kunde jag göra för att jag hade kunskapen. Jag har fullaste förståelse för att man kan oroa sig om man inget vet – och många är de som inte har en aaaning om vad en klumpfot innebär. Det som hände var att vi fick ta en liten omväg i uppväxten med behandlingar, gips och skenor. Det är på den omvägen jag lärt mig så mycket mer och utvecklat mitt eget såväl rörelsemönster som min funktion i fötter och ben. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag återkommer inom kort med fortsättning i ämnet.
